29 augusti. Anslagstavlan del 2 och bilbälteslagen 1988.

I förrgår skrev jag om bl a Anslagstavlan i tv, men utan att lägga till det obligatoriska filmklippet. Idag gör jag bot och bättring, samtidigt som jag känner både kalla kårar och tacksamhet.

Första inslaget i 1988 års första anslagstavla handlar om den nya bilbälteslagen som trädde i kraft den 1 januari samma år. I informationsfilmen från Trafiksäkerhetsverket syntes bland andra en amerikansk fotbollsspelare.

Den 14 augusti 1988 spelade Chicago Bears och Minnesota Vikings en träningsmatch på Ullevi i Göteborg. Jag vet inte varför, men efter matchen ville pappa att vi skulle åka hem till Uppsala på natten istället för att sova över en natt till. Strax utanför Västerås körde vi av motorvägen i hög fart, krockade med några träd och lade oss på sidan. Jag slog i käken mot ett av framsätena och de andra kom ännu lindrigare undan. Man kan säga mycket om pappas beslut att köra hem på natten med fem ungdomar i bilen. Men jag minns framför allt att det var första gången han var riktigt noga med att vi skulle ha bilbältet på även i baksätet. Tack vare det klarade vi oss.

Hösten 2000 körde min äldsta bror av vägen under en provkörning i Frankrike. Han bröt ryggen och blev förlamad från axlarna och nedåt och har berättat sin historia i flera bra och starka tidningsreportage och i sin blogg, som han misskött ännu mer än jag har min. Bäst är den här intervjun från Go’morron Sverige från 2010. I den berättar min svägerska bland annat hur ensam hon kände sig, när hon var den enda som såg hur min bror förändrades av olyckan. Hur mycket av honom som var borta. Hur mycket som han, och hon, förlorat. Jag minns bara hur glad jag var över det som fanns kvar, som är rätt så jäkla mycket ska understrykas. Det måste ha varit dubbelt svårt för henne. Att själv känna hur livet helt slagits i spillror, medan vi andra höll krampaktigt fast vid det positiva. ”Han kan ju prata i alla fall.” Eftersom min bror och hans fru lever mer genom varandra än några andra jag känner är hennes historia lika mycket hans, som hans är hennes.

I samma anslagstavla från 1988 pratar Börje Ahlstedt om den nya livsmedelslagen, som kräver mer kött i korven. Om den har jag ingenting att skriva, förutom att han är lika storslagen i allt han gör.

Däremot måste jag lägga till det här klippet, med den ursprungliga vinjetten till Anslagstavlan. Eller finns det en ännu äldre?

 

28 augusti. Brittisk humor; del 1 av säkert jättemånga.

Michael McIntyre är en av Storbrittanniens största komiker just nu. Han leder Michael McIntyre’s comedy roadshow i BBC och medverkar själv regelbundet i både Live at the Apollo och Stephen Frys frågeprogram QI, som jag tänker återkomma till.

Som programledare blir han ofta lite överexalterad och skrikig, men som komiker är han fantastisk. Se bara klippet nedan där han presenterar ett helt nytt och revolutionerande effektivt sätt att gå.

27 augusti. Anslagstavlan och Dragon Dictation.

Det här inlägget är en utskrift av min inläsning på denna diktafonapp som Lena Sundström tipsade om på Twitter.

På Facebook berättade kanalchefen för Sveriges Radio Örebro att SVT visade Anslagstavlan klockan 01.28 inatt. Samma gamla anslagstavla som förgyllde söndagskvällarna när vi var små. Men inte för att den gav samhällsnyttig information eller förklarade hur man skulle få tillbaka på skatten utan för att det var en av få möjligheter att få se tecknad film.

För oss fanns inte Cartoon network Nickelodeon eller Disney channel. Vi fick hålla till godo med en och annan tecknad film från Östeuropa i barnprogrammen eller vinjetten till Juttu – Språka på finska, Kapten Zoom eller Tecken till varandra.

Barn som växer upp i dag kan omöjligt förstå hur vi hade det. De kan inte sätta sig in i hur upprymda vi blev över solrapporten i Aktuellt eller hur snett vi tittade på familjer som spelade in Kalle Anka på Julafton och kollade lite när som helst. Vi hade inte hatat dem mer om de ätit sina egna barn.

Diktafonappen funkar helt ok. Den har lite svårt med särskrivningar och min i övrigt uppfuckade grammatik. Dessutom blir bökigt att läsa in URL-adresser till filmklipp pch länkar, så det här fick bli ett lite fattigare blogginlägg.

26 augusti. Lost weekend.

John Lennons lost weekend varade i 18 månader 1973-75 mellan albumen Mind Games och Rock’n'Roll.

Lloyd Coles är över på mindre än fyra minuter men har varit en av mina absoluta favoritlåtar ända sedan jag hörde den första gången 1985.

Min egen lost weekend började i april, när det buggade varje gång jag skulle bädda in fina klipp här i bloggen. På två dagar tappade jag sugen och gav upp ambitionen med inlägg varje dag i ett helt år. Lite synd, för jag var mitt uppe i en hel rad inlägg om hur tv-serien Glee öppnat öronen på en ung publik och gjort dem medvetna om fantastisk musik från 60-80-talen som de aldrig tidigare hört eller ens hört talas om. I serien framförs de i och för sig i mer än lovligt mjäkiga versioner, men låtarna får leva lite längre och det är gott.

Här och nu är det förlorade veckoslutet till ända. I helgen är det åtta år sedan jag blev pappa. J ska få en hamster i födelsedagspresent, men det vet han inte ännu.

11 april. Mera Landslide.

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på Dixie Chicks, i mina öron oöverträffade, version igår. 

Så sent som den 8 mars i år fick Stevie Nicks klassiker nytt liv i USA, när den var med i tv-serien Glee. Det var Gwyneth Paltrows lärare Holly Holliday som gjorde tillfällig comeback och passade på att lära kidsen något på samma gång. Titta och lyssna här (synket och bildkvaliteten lämnar en del att önska).

Onödig trivia: Stevie Nicks gästade själv inspelningen av just det här avsnittet. Trots det framfördes Landslide med Dixie Chicks arrangemang.

Låten har spelats in av många andra också. Smashing Pumpkins version är nog den onödigaste.

10 april. Dixie Chicks.

På konferensfesten igår spelade Cookies ”n” beans. De var grymma förstås, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på deras främsta förebilder. Jag antar i alla fall att det är Dixie Chicks, eftersom C’n'B spelar ett helt gäng av deras låtar.

Dock inte den här som är deras kanske allra bästa. Stevie Nicks finaste också.

Dixie Chicks karriär liknar inget annat bands på 2000-talet. Först sågs de som countrymusikens framtid. Sedan blev de hatade och bojkottade efter att sångeskan Natalie Maines sagt att hon skämdes över att vara från Texas precis som president Bush. 2007 gjorde DC comeback med albumet Taking the long way, som belönades med fem grammys. Bland annat de tre tyngsta priserna: grupp, album och låt för Not ready to make nice, en passning till alla som fortfarande trodde at Natalie Maines skulle ta tillbaka vad hon sagt.

9 april. Föreläsning.

Jag är på konferens med kolleger från Sveriges Radios redaktioner runtom i Mälardalen. Vi får en föreläsning om beslutsfattande av självaste beslutsdoktorn (hans eget epitet) Ari Riabacke.

– Tänk att vi lägger ned massor av tid och anlitar till och med en extra besiktningsman när vi väljer bostad, men kan träffa vår framtida partner på fyllan, föreläser Ari. Vi skrattar igenkännande (även vi som inte träffade vår partner på fyllan).

– Många av de som fattar stora och viktiga beslut har lång utbildning i allt möjligt. Men nästan ingen av dem i just beslutsfattande, berättar Ari och visar en bild på en massa siffror på sin power point. Vi skrattar igenkännande och tittar i smyg på våra respektive chefer, som just fick sig en snap. De skrattar också, fast inte lika mycket.

Det är en bitvis väldigt underhållande föreläsning, på ungefär samma sätt som nästan alla bra föreläsningar. Och Ari Riabacke är en väldigt duktig föreläsare, på samma sätt som alla andra i samma klass. Att ämnet för dagen är just beslutsfattande spelar inte så stor roll. Han avslöjar sig själv lite när han lånar lite från en annan av sina föreläsningar i ett heeelt annat ämne, men som funkar i den här också. Hade han kört den andra istället hade vi säkert inte märkt någon skillnad.

Efteråt funderar jag på om det handlade så mycket om beslutsfattande egentligen. Det mest bestående intrycket var att man inte kan skjuta för mycket på framtiden, för man vet aldrig vad som kommer. Fler än jag fick en klump i bröstet och tårar i ögonen av bilden på Aris andra fru, som stod på en strand med deras första barn i famnen och det andra i magen. En underbar sommarbild, tagen helt utan vetskapen att i samma mage som barnet fanns även en elakartad cancer. Ett par månader senare var mamman död. Barnet klarade sig och fick namnet Mi Rakel.

En sådan stark bild och historia skulle kunna avsluta en föreläsning i hart när vilket ämne som helst, alltifrån fotografi till strålbehandling. Ari Riabacke skulle också kunna bytas ut mot de flesta andra duktiga föreläsare. Det framgår ganska snart av en snabb koll på de ledande föreläsarförmedlarna.

Förmedlaren Let’s talk about skriver i sin presentation:
Behöver medarbetarna få energi? Ledningsgruppen mer inspiration? Dags för en konferens eller kickoff? Då kan det vara bra att anlita en föreläsare. En lyckad föreläsning kan förändra stämningen på hela arbetsplatsen och ge er den kunskap och motivation ni behöver för att utvecklas.

Sedan är det bara välja och vraka. Handbollsmålvakten och TV4-profilen Claes Hellgren kan berätta hur man undanröjer hinder för att nå mätbara mål. Fucking Åmål-Alexandra Dahlström föreläser om hur man vänder personliga motgångar till framgång och tror på sina egna val. Vill man inte ha någon av dessa två går det bra med vilken annan som helst.

Vad man får är en typisk föreläsning i ett typiskt föreläsningsämne av en typisk föreläsare med en typiskt lite överraskande infallsvinkel.  

Om det starkaste intrycket i Ari Riabackes föreläsning var historien om hans fru, så var det roligaste ögonblicket alldeles i inledningen. När han förklarade att hans föreläsning var en blandning av ekonomi, psykologi, filosofi och life. Det var hans roligaste skämt, men också det enda som han inte skrattade åt själv.